Volfram

Många volframmineraliseringar är knutna till granitiska bergarter. Varma vattenlösningar kan transportera volfram genom sprickor och avsätta mineral när de svalnar eller reagerar med berget.

Scheelit kan också bildas i skarn. Det är bergarter som ofta uppkommer när kalkrikt berg omvandlas genom värme och ämnen som tillförs med vätskor nära en inträngande bergartssmälta.

Scheelit är ett viktigt malmmineral som innehåller kalcium, volfram och syre. Det kan lysa blåvitt när det belyses med kortvågigt ultraviolett ljus. Fenomenet kallas fluorescens och kan göra små scheelitkorn lättare att upptäcka i ett bergprov.

I wolframitserien ingår järn och mangan tillsammans med volfram och syre. Proportionerna mellan järn och mangan varierar mellan de närbesläktade mineralen i serien. De är också viktiga råvaror för volframutvinning.

Malmen bearbetas så att de volframhaltiga mineralen samlas i ett koncentrat. Genom kemisk behandling framställs bland annat volframoxid, en förening av volfram och syre. Syret avlägsnas sedan genom en kemisk reaktion så att volframmetall bildas.

Volframpulver får reagera med kol vid hög temperatur för att bilda volframkarbid. De hårda karbidkornen blandas ofta med koboltpulver, pressas till en form och upphettas tills ett tätt material bildas. Detta kallas sintring. Kobolten binder samman kornen och hjälper materialet att tåla belastning utan att spricka.

Hårdmetallen används exempelvis i ett borrs spets eller i utbytbara skär på bearbetningsverktyg.

Vid Yxsjöberg i Bergslagen har scheelit brutits för volframframställning. I kvarlämnad anrikningssand, det finkorniga material som återstår efter malning och mineralseparation, finns fortfarande scheelit. Materialet har undersökts för att bedöma möjligheterna att ta till vara mer volfram.

Volfram har den högsta smältpunkten av alla metaller. En tunn volframtråd kan därför bli så varm att den avger synligt ljus utan att smälta. Detta utnyttjas i traditionella glödlampor och halogenlampor.