Vanadin

Magnetit är ett mineral av järn och syre som också kan innehålla vanadin. En del av järnet i mineralets struktur kan vara ersatt av vanadin. Vanadinhaltig magnetit är en viktig källa till industriell vanadinproduktion.

Vanadin förekommer även i svartskiffer, en mörk bergart som har bildats av finkorniga avlagringar med mycket organiskt material.

Vanadinit är ett särskilt vanadinmineral som även innehåller bly, syre och klor. Det kan bildas i vittrade delar av blyförekomster och ge röda, orange eller gula kristaller.

Vid bearbetning av vanadinhaltig järnmalm kan vanadinet först följa med till det framställda järnet. Genom fortsatt behandling överförs det till slagg, ett separat material som bildas vid sidan av den smälta metallen. Slaggen behandlas sedan med värme och kemikalier så att vanadinet kan lösas ut och renas.

För ståltillverkning framställs bland annat ferrovanadin, en legering av järn och vanadin. Den blandas i smält stål i en bestämd mängd för att ge stålet önskade egenskaper.

På Billingen i Västergötland hör förhöjda vanadinhalter i jordlagren samman med den underliggande svartskiffern. Vanadin förekommer också i flera svenska järnmineraliseringar.

Nils Gabriel Sefström återupptäckte vanadin 1831 när han undersökte svenskt järn. Ämnet hade identifierats redan 1801 av Andrés Manuel del Río, men den tidigare upptäckten hade ifrågasatts.

Vanadinflödesbatterier kan lagra el för att användas senare, exempelvis när sol- eller vindkraften producerar mindre. Energin lagras i två åtskilda vätskor med lösta vanadinföreningar. Vätskorna finns i tankar och pumpas genom batteriets reaktionsdel.

När batteriet lämnar ström sker reaktioner där vanadinföreningar i den ena vätskan avger elektroner och vanadinföreningar i den andra tar upp dem. Elektronerna går genom en yttre ledning och ger elektrisk ström. Vid laddning används elektricitet för att driva reaktionerna åt andra hållet.