Svavel

Naturligt svavel kan bilda gula kristaller, bland annat i vulkaniska områden. I många bergarter finns svavlet i stället kemiskt bundet till metaller. Sådana mineral kallas sulfidmineral.

Pyrit innehåller järn och svavel. I kopparkis ingår även koppar, medan zinkblände framför allt innehåller zink och svavel. Det är metallerna i dessa mineral som gör många sulfidmalmer användbara för gruvindustrin.

I mineralet gips är svavlet bundet till syre i en grupp som kallas sulfat. Gips innehåller också kalcium och vatten som ingår i kristallstrukturen.

När pyrit reagerar med syre och vatten kan reaktionerna göra vattnet surt. Det sura vattnet kan i sin tur lösa ut metaller ur omgivande mineral.

När berg bryts och krossas får syre och vatten tillgång till många nya mineralytor. Reaktionerna kan då gå snabbare. Därför kan sulfidförande gruvavfall behöva täckas över eller skyddas på andra sätt som begränsar kontakten med syre.

Mycket av industrins svavel tas till vara när olja och naturgas renas från svavelhaltiga ämnen. Svavlet kan sedan användas för att tillverka svavelsyra.

Vid bearbetning av sulfidmalmer kan svavlet i stället följa med processgaserna. Gaserna samlas in och renas, och svavlet kan användas för att framställa svavelsyra i en ansluten anläggning.

Vid Rönnskärsverken utanför Skellefteå framställs svavelsyra i samband med reningen av gaser från smältverksprocesserna. Syran levereras vidare till andra industrier.

Vid tillverkning av många fosfatgödselmedel används svavelsyra för att behandla fosfathaltiga mineral. Behandlingen gör det möjligt att framställa fosforföreningar som växter lättare kan ta upp.

Svavel används också när gummi vulkaniseras. Då bildas förbindelser mellan gummits långa molekylkedjor. Förbindelserna hjälper materialet att återgå till sin form efter att det sträckts eller tryckts ihop. Det är viktigt i bland annat däck, som deformeras gång på gång under körning.