Niob

Många viktiga niobförekomster finns i karbonatiter. Det är ovanliga bergarter som har bildats när en bergartssmälta stelnat. De består till stor del av karbonatmineral, som också finns i kalksten, men har en annan bildningshistoria.

Niob förekommer även i vissa pegmatiter, bergarter med mycket stora mineralkorn. Där finns niob ofta tillsammans med tantal. De två grundämnena liknar varandra kemiskt och kan ingå i samma mineral.

Niob utvinns framför allt ur niobrika pyroklormineral. I dessa är niob bundet till syre och andra grundämnen, bland annat kalcium och natrium.

Kolumbitmineral är andra niobbärare. De innehåller även järn eller mangan och kan innehålla tantal. Kolumbit förekommer bland annat i pegmatiter.

Malmen mals så att de niobhaltiga mineralkornen kan skiljas från andra mineral. Bearbetningen ger ett koncentrat, ett material med större andel niobmineral än den ursprungliga malmen.

Koncentratet renas och omvandlas vidare till ferroniob, en legering av järn och niob. Den blandas i smält stål i en bestämd mängd. Niobets inverkan på stålet kan göra det möjligt att använda mindre stål för att klara en viss belastning, exempelvis i en fordonsdel.

Niobhaltiga mineraliseringar är dokumenterade i bland annat Söderhamns och Sollefteå kommuner. Niob finns också tillsammans med tantal i svenska pegmatitmiljöer.

Niob används i de starka elektromagneterna i många magnetkameror. En elektromagnet skapar sitt magnetfält genom att elektrisk ström går genom lindad tråd. I dessa magneter används bland annat en legering av niob och titan.

Tråden kyls till mycket låg temperatur så att den blir supraledande. Då försvinner det elektriska motståndet, och stora strömmar kan gå genom lindningen utan att energi förloras som värme på grund av motstånd i tråden. Det gör det möjligt att upprätthålla ett starkt magnetfält.