Nickel

Vissa nickelmalmer börjar bildas i magma, alltså smält berg. Ur magman kan en svavelrik smälta skiljas ut och samla upp nickel och koppar. När den stelnar bildas svavelhaltiga mineral, så kallade sulfidmineral. Ett viktigt nickelmineral i sådana malmer är pentlandit, som innehåller nickel, järn och svavel.

Andra nickelmalmer bildas nära markytan genom långvarig vittring, när vatten och kemiska reaktioner bryter ned bergarternas mineral. I varmt och fuktigt klimat kan nickel koncentreras i delar av det vittrade materialet. Sådana förekomster kallas nickellateriter.

Vid bearbetning av nickelhaltig sulfidmalm krossas och mals berget. De nickelhaltiga mineralen skiljs från mycket av det övriga materialet och samlas i ett koncentrat. Genom smältning och fortsatt kemisk rening skiljs nickel från bland annat järn, svavel och andra metaller.

För batteritillverkning används bland annat nickelsulfat, en förening av nickel, svavel och syre. Det framställs som en renad kemikalie och används för att tillverka nickelhaltiga material i vissa uppladdningsbara batterier.

Nickel har tidigare brutits vid Kleva i Småland, Kuså och Slättberg i Dalarna samt Lainijaur i Västerbotten.

År 1751 undersökte Axel Fredrik Cronstedt mineral från Los i Hälsingland och identifierade en tidigare okänd metall, nickel. Mineralet nickelin, som innehåller nickel och arsenik, var centralt i undersökningen.

När elektrisk ström går genom en värmetråd omvandlas elektrisk energi till värme. Tråden behöver därför ha ett lämpligt elektriskt motstånd och tåla att bli varm gång på gång. Nickel-kromlegeringar har dessa egenskaper och används i många elektriska värmeelement.

I en brödrost kan trådarna bli så heta att de glöder. Legeringen tål hög temperatur och motstår angrepp från luftens syre, vilket hjälper trådarna att hålla vid upprepad användning.