Natrium

Halit är mineralnamnet för naturligt natriumklorid, samma kemiska förening som vanligt bordssalt består av. När halit löses i vatten skiljs natrium- och kloridjonerna åt. Jonerna är elektriskt laddade partiklar som kan följa med vattnet.

Natrium finns också i albit, en natriumrik fältspat som ingår i många bergarter. Albit vittrar långsamt. Natriumet frigörs därför betydligt långsammare än när ett lättlösligt salt som halit kommer i kontakt med vatten.

När saltvatten avdunstar blir salterna kvar och salthalten ökar. Till slut kan halit börja kristallisera. Under lång tid kan sådana processer bygga upp tjocka saltlager, som senare begravs under yngre sediment.

Salt kan brytas direkt ur underjordiska saltlager. Det kan också utvinnas genom att vatten pumpas ned och löser upp saltet. Saltlösningen förs upp till ytan, där vatten avlägsnas genom avdunstning. Saltet kristalliserar då på nytt och kan samlas in.

I varmt och torrt klimat kan salt framställas ur havsvatten i grunda bassänger. Sol och vind driver avdunstningen. Vattnet leds mellan bassängerna allt eftersom salthalten stiger, tills saltkristaller kan samlas in.

I områden som tidigare legat under havet kan saltvatten finnas kvar i jordlager och berggrundens sprickor. Det kan bidra till förhöjda natriumhalter i grundvattnet. Längs västkusten tillförs också havssalt med vind och nederbörd. Vägsalt kan påverka halterna lokalt.

När salt löses i vattnet på en väg sjunker vattnets fryspunkt, den temperatur där det börjar frysa. Det kan få is att smälta och minska risken för att väta på vägbanan fryser vid några minusgrader. Effekten beror bland annat på temperaturen och mängden salt som finns löst i vattnet.

Natriumkarbonat, ofta kallat soda, används vid tillverkning av vanligt fönsterglas. Det blandas med bland annat kvartssand och kalksten. Sodan gör att blandningen kan smältas vid lägre temperatur än ren kvartssand, medan kalkstenen bidrar till att glaset blir mer beständigt.