Krom

Krom förekommer särskilt i bergarter som är rika på järn och magnesium. Sådana bergarter kallas mafiska eller ultramafiska, beroende på vilka mineral som bygger upp dem. Krom kan också ingå i små mängder i bergartsbildande mineral som pyroxen och amfibol.

Kromit är det viktigaste mineralet för kromutvinning. Det innehåller järn, krom och syre. För att använda kromet i stål behöver det skiljas från syret i mineralet.

Den brutna malmen bearbetas så att kromiten skiljs från en del av de andra mineralen. Det ger ett mineralkoncentrat, med större andel kromit än den ursprungliga malmen.

Koncentratet behandlas i en elektrisk ugn tillsammans med kolhaltigt material. Vid hög temperatur reagerar kolet med syret i mineralen. Krom och järn kan då samlas i en metallisk blandning som kallas ferrokrom.

Ferrokrom blandas i smält stål för att ge det rätt kromhalt. Kromet blir därmed en del av stålets sammansättning.

Kromet reagerar med syre och bildar ett mycket tunt, kromrikt oxidskikt på stålytan. Skiktet fungerar som en barriär mot omgivningen och bromsar angrepp på metallen. Det hjälper stålet att tåla kontakt med exempelvis vatten. Olika rostfria stålsorter klarar olika miljöer, och även rostfritt stål kan angripas om skyddsskiktet skadas.

I Lappland och norra Jämtland finns områden där förhöjda kromhalter i jordlagren hör samman med järn- och magnesiumrika bergarter. I flera av dessa områden finns även mineraliseringar med nickel och järn.

Vid förkromning läggs ett tunt kromskikt ovanpå ett annat material. Det används bland annat för att ge badrumsdetaljer en blank yta. Även plast kan förkromas. En förkromad detalj skiljer sig därför från rostfritt stål, där kromet är inblandat i själva metallen.