Kalium

I kaliumfältspat och glimmer sitter kalium bundet i mineralens kristallstruktur. När mineralen långsamt vittrar kan kalium frigöras till vattnet mellan jordpartiklarna. Växternas rötter tar upp det kalium som finns löst i detta markvatten.

En del av det frigjorda kaliumet binds till lermineral. Kalium som sitter på partiklarnas ytor kan ofta lämnas tillbaka till markvattnet relativt lätt. Annat hålls fast mellan lermineralens skikt och är svårare för växterna att komma åt.

Sylvin är ett lättlösligt mineral som består av kaliumklorid, en förening av kalium och klor. Det förekommer i saltavlagringar som bildats när äldre hav och sjöar avdunstat. Där kan sylvin vara blandat med halit, mineralet natriumklorid, och andra salter.

För att framställa kaliumgödsel behöver kaliumkloriden skiljas från mycket av de andra salterna och leran i det brutna materialet. En metod är flotation. Mineralkornen blandas med en saltlösning och tillsatser som gör att sylvinkornen fäster vid luftbubblor. De förs upp till ytan och samlas in.

Därefter avlägsnas vätskan och kaliumkloriden torkas. Den kan säljas som kaliumgödsel eller blandas med gödselmedel som innehåller andra växtnäringsämnen.

Kaliumfältspat och glimmer är vanliga i svensk berggrund. I bland annat Bohuslän och Dalsland är graniter en viktig källa till kaliumet i jordlagren. Även lerhaltiga jordar kan innehålla mycket kalium bundet i mineral.

Kalium hjälper växten att reglera vattenbalansen. Det deltar bland annat i öppning och stängning av bladens klyvöppningar, små öppningar där koldioxid tas in och vattenånga kan lämna bladet. Brist på kalium kan göra grödor mer känsliga för torka.

När en gröda skördas förs kalium bort med växtmaterialet. Gödsling kan ersätta det som försvunnit. Hur mycket som behöver tillföras beror bland annat på vad som skördas och hur mycket kalium marken själv kan frigöra.