Kalcium

Kalcit är det vanligaste mineralet i kalksten. Det består av kalciumkarbonat, en förening av kalcium, kol och syre. Aragonit har samma kemiska sammansättning, men atomerna är ordnade på ett annat sätt.

Många havslevande organismer bygger skal och skelett av kalciumkarbonat. Skalrester kan samlas på havsbottnen och med tiden bli en del av kalksten. Kalcium finns också i andra mineral, exempelvis gips, apatit och flera av mineralen i vanliga graniter.

Cement är ett pulver som reagerar med vatten och bildar en hårdnande massa. Vid betongtillverkning blandas cement och vatten med sand och sten. Cementen fungerar då som bindemedel mellan kornen.

För att tillverka vanlig cement krossas och mals kalksten. Den blandas med andra råvaror, exempelvis lera, och upphettas i en ugn. Vid den höga temperaturen reagerar ämnena och bildar nya mineral. Resultatet är hårda klumpar som kallas cementklinker.

Klinkern kyls och mals tillsammans med bland annat en liten mängd gips till det färdiga cementpulvret. När cementen senare blandas med vatten bildar reaktionerna fasta föreningar som binder samman betongen och ger den hållfasthet.

På Gotland och Öland består stora delar av berggrunden av kalksten. Kalkrika bergarter finns också kring Billingen i Västergötland och på flera andra håll. Kalkstenen används bland annat som byggnadssten och som råvara för kalk och cement.

Vatten som rör sig genom kalkhaltig mark kan lösa upp en del av mineralen och föra med sig kalcium. Vatten med relativt mycket löst kalcium och magnesium kallas hårt vatten.

När hårt vatten värms kan fast kalciumkarbonat bildas och fastna på ytorna. Det är den beläggning som ofta kallas kalk i vattenkokare och varmvattenberedare. Fortsätter beläggningen att växa kan värmeöverföringen försämras och vattenledningar bli trängre.

Kalcium ingår i de mineral som ger ben och tänder deras hårdhet. En viktig beståndsdel är kalciumfosfat, där kalcium är bundet tillsammans med fosfor och syre.