Antimon

Stibnit, även kallad antimonglans, är det viktigaste mineralet för antimonutvinning. Det innehåller antimon och svavel och kan bilda långsträckta, metallglänsande kristaller.

Antimonhaltiga mineral förekommer bland annat i berggrundens sprickor, där varma vattenlösningar har transporterat och avsatt ämnen. Antimon kan även ingå i mineral tillsammans med silver, bly eller koppar.

En produktionsväg börjar med att antimonhaltigt mineralmaterial upphettas i luft. Antimonet binds då till syre och bildar en oxid. Genom fortsatt behandling med kol kan syret avlägsnas och metalliskt antimon framställas. Metallen blandas bland annat med bly till legeringar för vissa batteridelar.

Flamskyddsmedel är tillsatser som fördröjer antändning eller bromsar flamspridning. Antimontrioxid, en förening av antimon och syre, används tillsammans med vissa andra flamskyddsmedel i exempelvis plast och textilier. Den förstärker deras effekt.

Materialet kan fortfarande brinna, men tillsatserna kan göra att en brand utvecklas långsammare. Vilket skydd som uppnås beror på både materialet och vilka tillsatser som används.

Vid Sala silvergruva och på andra håll i Bergslagen finns antimon i mineral som även innehåller silver, bly eller koppar. Antimonhaltiga mineral är också kända från mineralförande gångar i Dalsland, Värmland och fjällkedjan.